ssofianathalie

Kan man tänka sig att fusionera spännande Jason Bourne-action med ett slags ”Den stillsamme amerikanen” och låta den utspela sig i Irak under året efter invasionen 2003? Ja, det kan man, och därmed Paul Greengrass ”Green zone” med Matt Damon i huvudrollen som Roy Miller, kallad ”Chief”. Han leder ett förband med uppgift att följa underrättelserna om var Saddam-regimen gömt sina massförstörelsevapen, hitta och förstöra dem. Han finner inte några och börjar misstänka att underrättelserna är falska. Medan irakierna protesterar mot vattenbrist och det civila livets sammanbrott får han uttala nyckelrepliken ”Jag vill finna sanningen och jag kommer att göra det… resten gör detsamma”.

Det är en avstamp värdig en politisk thriller. Delvis utspelar den sig i Bagdads gröna säkerhetszon, i och kring Saddam Husseins presidentpalats, där den så kallade Coalition Provisional Authority – läs amerikanerna – drar upp planerna för Iraks framtid: ”pojkarna i bubblan”, som de träffande kallats. Och delvis ger den sig ut i verkligheten bortom bekvämligheterna, presskonferenserna och poolkanten.

Kriget i Irak och varför det gick så fel efter invasionen för sju år sedan har redan blivit en amerikansk filmgenre i sig själv. Ständigt hårdgranskade för balansgången mellan fakta och fiktion har de aldrig lockat särskilt stora publikskaror. Det gäller Brian de Palmas ”Red­acted” om den amerikanska grupp soldater som löpte amok i en by utanför Bagdad 2006. Det gäller Paul Haggis ”In the valley of Elah” om hur och varför fyra amerikanska soldater mördar en av sina egna efter återkomsten från Irak. Och det gäller nu senast Kathryn Bigelows multipelt Oscarsbelönade ”The hurt locker”, som fått kritik av veteraner bland bombdesarmerarna för att inte ha skildrat ordergång, uniformssnitt och arbetet helt korrekt.

Lika säkert kommer Paul Greengrass ”Green zone” att få kritik för att den tar sig friheter med namn och personer under år ett av ockupationen.

Men den bristande dokumentära fullständigheten är inte det väsentliga hos någon av filmerna: de har velat komma åt de inre mekanismerna bakom verklighetens katastrofala missgrepp.

Så kommer det sig att Paul Green­grass och manusförfattaren Brian Helgeland slår ihop flera personer och händelser, men ändå behåller ryggraden och kärnan i Washington Post-journalisten Rajiv Chandrasekarans bok ”Imperial life in the Emerald City: Inside Iraq’s Green zone”. Den skildrar hela den djupt deprimerande process av hybris, kulturell blindhet, arrogans, rena lögner och blind republikansk Bush-lojalitet som ledde fram till kriget och efter störtandet av Saddam Hussein till kaos och inbördeskrig.

Här gällde det inte att bygga demokrati på irakiska villkor, utan på amerikanska.

Britten Paul Greengrass har i exempelvis ”United 93” om planet som störtade i terrorattacken 2001 och i ”Bloody Sunday” om den brittiska massakern på Nordirland 1972 redan visat sig ha en sällsynt förmåga att förena mänskliga nyanser och närvarokänsla med politisk slagkraft. Inte för inte har han ett långvarigt förflutet som dokumentarist.

I ”Green zone” kombineras det med ett, jämfört med andra Irakfilmer, förskjutet perspektiv. Här gäller inte bara ett drama för invärtes skuldfördelande bruk, utan också en nyansering av bilden av irakierna.

Det allra mest minnesvärda är alltså varken Matt Damons idealistiska soldat med samvetsbetänkligheter, Brendan Gleesons luttrade CIA-chef eller Greg Kinnears politiska karriärist. I stället är det Khalid Abdallahs rörande porträtt av den ”vanliga” irakier som ställer sig till den sanningsjagande amerikanens förfogande: som chaufför, som tolk, som lots i osäkerheten utanför den gröna zonen. Allt för att undvika den katastrof han ser komma och som han själv blir ett offer för.